Ofelia

 Ofelia av Ingrid & Dieter Schubert (2009)

BILDERBOK: Känner du till någon som har dött? Här ser jag att jag får en hel del olika svar. Någon säger Johan III. En fru i Närke säger August Strindberg. Ytterligare någon säger Charlie Chaplin. Och Karl Oskar Djurius nämner Per Myrberg. Så sent som igår fick jag höra nyheten om hans bortgång. Vad skulle du ha sagt om jag helt plötsligt skulle komma med kung Johan III och både han och jag skulle säga att han lever? Du skulle nog bli lika förskräckt som djuren i boken jag nyss läst.

Den handlar om flodhästen Ofelia. Hon badar. Helt plötsligt hör hon hur någon ropar. Det är Joppe. Ännu vet jag inte vad han är för slags djur. Ofelia måste genast dit med hjälp. Han har visst fått fjärilar i magen. Ofelia möter Surikat. Men istället för att säga exakt som saken är så säger hon slarvigt att han fått ont i magen. Detta magont växer sig snart till fler och fler och värre och värre åkommor. Och när ryktet till slut nått Sköldpadda är Joppe plötsligt död. Inte konstigt att djuren i boken känner samma förskräckelse som du ifall jag hade kommit tillsammans med kung Johan III.

Berättelsen är enkel. Men trots det har jag mycket nöje av den. Den har ett tema som är lätt att skapa någonting roligt av. Och så gillar jag bilderna. Där är mycket varma färger. 

BETYG: 4

Sagan om gossen som försvann

Vart har gossen tagit vägen, undrade pappa. Mamma trodde att han satt i sängen tillsammans med katten. Men se det gjorde han inte. Inte heller kröp han omkring framför husets TV. Familjen bodde på den tiden i ett gammalt torp nära skogen. Just där skogen tog över fanns en hög gran. Det var under den som gossen var gömd. Men det visste inte de övriga i familjen. Det var därför som de var oroliga. Det var därför som de letade.

Gossen själv var inte mycket högre än sin pappas svarta stövlar. De med högt skaft. Därför var det också så svårt att upptäcka honom. I alla fall om man  ungefär var lika hög som en golvmopp. Som mamma. Pappa var väl ytterligare ett par centimeter högre. Men så plötsligt skymtar det fram något rött. Det var ett par trätofflor. Trätofflorna tillhörde gossen. Och gossen själv hade som vanligt suttit och pratat med små färgglada gubbar.

Främmande föremål och mystiska män

Jag är absolut den förste som städat undan julen innan det ens hunnit bli nyår. Men faktum är att jag inte trivs med denna högtid. Tomtarna är som främlingar som stirrar på mig, som om jag vore ett föremål från yttre rymden. Så redan den 27 december tog jag det kloka beslutet att rensa ut alltsammans och ställa tillbaks tupparna av porslin, så att lägenheten ser ut som vanligt igen. 

Gunnar Wiklund tillhör de sångare man lätt kan känna igen på rösten. Åtminstone kan alla vi kärringar och gubbar som var med för 50 år sedan göra det. Säg, Isadora sjunger han. Och då plötsligt märker jag något som är lika främmande och obekant som julen, nämligen det att en lång man med rött hår tar ett foto rätt in i mitt rum, medan jag sitter på sängen med ett Rubens Barn i knät och lyssnar på Gunnar Wiklund. Han tycks komma från baksidan av huset. När jag sedan rusar fram till fönstret ser jag hur han tar ett foto av hela huset. Det är inte naturligt, särskilt med tanke på att han struntar i att ta bilder på gårdens övriga hus. Han kilar istället ut genom grinden som går till hundrastplatsen. 

Ombytta roller

För två dagar sedan råkade gamla och nya Peggy byta kläder med varandra, vilket innebar att de plötsligt inte var sig själva. Gamla Peggy satt med nya Peggys prickiga rosettklänning på det där fåret, medan nya Peggy satt med klänningen som har två blå fickor bredvid tillsammans med den grå kaninen.

Så nu blev det alltså nya Peggy som fick uppgiften att trolla bort Nya Kläder. Du kanske inte vet vem Nya Kläder är. Men då kan jag tala om för dig att han var ursprungligen en gubbe som endast existerade i dockan Emelies fantasi, men som blivit mer och mer levande ju mer hon pratar om honom. Och nu hade alltså Nya Kläder plockat loss rutan från en gammal TV. Och från ett naturprogram hade en elefant, en zebra och en noshörning smitit ut. Gamla Peggy klarar alltid av att trolla bort allt det som Nya Kläder ställt till med. Men nu hade hon på grund av att hon bytt kläder med Nya Peggy inte blivit sig själv.

Men lyckades Nna Peggy få bort alla djuren? Nej, faktiskt inte. Redan dagen därpå fick vi besök av en flodhäst och en orangutang. Så de fick gamla Peggy trolla bort nu när hon åter var sig själv. Det är sådant som händer i dockornas värld. 

Historieprofessor T. Limlund

 

En av Cederlundarens figurer påstår sig vara historieprofessor. Han döptes till Torgny Limlund och där hans stora intresse var dels att studera skiftningar i älgskelett, dels att lära sig allt som fanns att veta om bröd, potatis, gröt och ost. Bilden är skapad genom att jag placerat in en bild på Cederlundaren oavnpå en annan bild och där jag sedan ritat dit ett annat ansikte. Med Cederlundarens tillåtelse förstås. Det där långa skägget ska få tittaren att tänka på en vikingahövding. Den bild av vikingar som jag har fått genom skolan är att de bar långa och ovårdade skägg. Skogen du ser på bilden finns inte idag. Där är det idag ett stort kalhygge. Men 2013 då bakgrundsbilden togs fanns den i synnerhet. Den fanns strax söder om Osby. Man vände in på en väg där det står Snogerup och sedan vid en vägkorsning vände man åt vänster. Cederlundaren hälsar med att säga att Limlund var förresten öknamnet på en snål gubbe som rotade i containers för att se om han kunde hitta något att sälja. Bland annat ångade han loss etiketter från repiga vinylskivor och limmade dit dem på skivor med mindre populära artister. Och när folk då skulle spela dem, så sa dem att nu har Limlund varit framme igen. Den Limlund han berättar om var en kortväxt man som ofta brukade besöka Frälsningsarmén om lördagarna.

Sagan om Fjantomen och teckningen

Du kanske inte vet vad ett skolmognadsprov är. Men då ska jag tala om för dig att det var något som alla barn förr i tiden fick göra, för att man den vägen skulle se om barnet var moget för skolan eller inte. Provet kunde bestå i att barnen fick göra teckningar. En skulle föreställa en pojke eller en flicka och där antalet avbildade kroppsdelar skulle avgöra hur pass moget barnet var för att börja skolan. En annan teckning skulle föreställa ett hus med skorsten. Bredvid huset skulle en flagga vara hissad och från skorstenen skulle det komma ut rök. Och om då röken och flaggan var vänd åt olika håll så var man inte mogen att börja skolan. Tur att detta avskaffades i samband med att jag började skolan, med tanke på att jag på den tiden kanske inte alltid tänkte på det där med höger och vänster eller att allting blåste åt samma håll. Man kunde också anses som omogen ifall man satt med ytterkläderna på. Som då pojken Fjantomen.

Fjantomen var en liten baddocka som jag hade när jag var fem år. Jag brukade sitta och leka under det runda bordet i vardagsrummet. Där var skolan. En dag skulle de ha lektion i teckning. Det var förresten en kall och blåsig höstdag. Pojken Fjantomen tänkte inte på att han skulle ta av sig både toppluva, täckjacka och vantar. Så när fröken sa åt barnen att rita en kung, så gjorde han det med tumvantar på. Fröken skickade genast honom till rektorn, som förresten var vår vita katt Trisse. Där fick han sitta och skämmas.

När ljumdagsmorgon glimmar

Första söndagen i advent. På fredagen kom snön. Det snöade dessutom rejält. Jag kunde inte ta mig in till sjukgymnastiken, som jag annars så väl behövde. Jag fick avbeställa den. Se din Konung kommer. Så ropades det i landets kyrkor. Men inte hos mig. Jag hade inte ens tagit fram den elektriska ljusstaken. Folk som gick förbi mig trodde väl att jag blivit en hedning eller möjligtvis ett Jehovas vittne. De sistnämnda firar som ni kanske vet ingen jul. För dem är datumet den 24 december som vilken annan dag i veckan.

Andra söndagen i advent. Nu är åtminstone den elektriska ljusstaken på plats. Däremot känner jag att jag måste till tandläkaren så fort som möjligt. En plastfyllning till en rotfylld tand följde med en skiva vörtbröd. Jag var orolig att fyllningen skulle ligga kvar i magen resten av det här livet. Men tandläkaren sa att innan jul skulle den följa med bajset ut i toaletten. Guds rike är nära. Så ropades det i landets kyrkor. Själv känner jag mer som om Domens dag är nära, med tanke på allt elände som finns runt omkring - och att Antikrist i sin tur är någon inom finansvärlden. När jag var barn talade de gamla om att de yttersta tiderna var här. Och då var det nog främst frisyrerna, klädmodet och musiken de ojade sig över. Tänk om detta flyttar in i våra kyrkor. Och det gjorde det. Rockbandet Jerusalem dök upp som ett frikyrkornas svar på Kiss. Och när jag hade PRAO hos Svenska Kyrkan så fanns det en kvinnlig präst som hade knutit fast trasor i håret och hade dessutom jeans med hål på knäna. 

Tredje söndagen i advent. Nu ligger det juldukar på borden - och imorgon ska jag leta fram julgranen jag köpte hos Rusta för 7 år sedan. Radions högmässa från Vittsjö kyrka ljuder från köket. Man talar om Johannes Döparen. Det ligger reklam på köksbordet. Man använder sig av glada och vackra människor när man försöker sälja sina produkter. Tanden är lagad. Det blir spaghetti med köttfärssås till middag.

Fjärde söndagen i advent. Det är julafton. Ingen tänker väl på att jag finns till. Knappast heller Gud, med tanke på alla miljarder människor som befolkar denna planet. I tisdags var jag hos sjukgymnasten och i onsdags skar fotvården mig av misstag i hälen. Så jag går just nu omkring med ett stort förband på höger fot. Kalle Anka är på TV. Den film jag gillar mest är den om Robin Hood. Han tar guldet från de rika och ger åt de fattiga. Det får mig att tänka på Jesus. Han ger de fattiga ett glädjebud, brukar man säga om honom. Jag ska äta våfflor till middag idag. Men jag väljer att smaksätta smeten med några korn saffran. Det ligger snö på marken. Fel sort dessutom. Det blir så lätt halt på vägarna av den. Jag lägger mig ned och lyssnar till sommarens ljud. Fåglar, kor, lamm och så fallande regn. Regn som tar bort all snö.

Juldagen. Solen har ännu inte gått upp. Ute blåser det. Snön försvann sent igår. Jag har ännu inte dragit upp persiennerna. Nu vill jag ha vår. Jag vill städa bort granen och tomtarna. Plocka fram tupparna. Jag mår allt annat än bra. 

Öppna paket

I morse när vi dockor vaknade stod där fyra paket i Cederlundarens bokhylla. Vi passade på att öppna dem innan Cederlundaren vaknade. Och vi önskade förstås varandra God Svamp. Svamp, eftersom jag inte tycker om jul och snö. Och vem är då jag? Jag heter Peggy. Och det gör förresten en till docka hos oss. Det var hon som fick öppna det första paketet.

Men det är hemskt vad det är besvärligt med julklappspapper. Det vill ju aldrig lossna. Men kanske det går bättre om man sticker hål på pappret med en tandpetare? Hur som helst så lossnade pappret till sist. I det paketet låg en bok om Nalle Puh. 

Nästa paket hade ett höstbrunt papper med röda och vita stjärnor. Det var jag (som också heter Peggy) som öppnade detta och fann Rasmus på luffen. Nu vaknar både Ellen och Mjuka dockan Jenny. Tillsammans hjälptes de åt att få ut Mästerdetektiven Blomkvist. Men det där sista paketet var nog inte till oss. Det skulle till någon som heter David. Men annat jag vet så är det ingen av oss som heter det.

Tänk om där ligger en bomb, undrade genast den ena Peggy. Eller ett paket rotmos, undrade de andra. Men Ellen fattade mod och öppnade det sista. Där fanns Skärkarlsliv av August Strindberg. Ingen saga för oss barn precis. Mjuka dockan Jenny tror att paketet skulle till Jan. Det var han som bodde här för över tio år sedan. Han är nu ett spöke. 

Vi har också ett spöke. I källaren. Han heter Sackeus. Jag har hört en berättelse om honom en gång när jag var i dockkyrkan. Han hade klättrat upp i ett träd för att kunna se bättre. God Svamp.

Mjuka dockan Jenny

 

Så här i vinterkylan bjuder jag på en sommarbild. Jag tror att den togs redan sommaren 2013 då Mjuka dockan Jenny ännu inte var året gammalt. I alla fall i rollen som docka hemma hos oss. Men om jag då frågar Cederlundaren, som en gång fotograferade henne, så skulle hon det året vara fem år. Idag är hon åtta. Det har Cederlundaren bestämt. Platsen där hon är fotograferad kan mycket väl vara Kulturens Östarp. Den kan också vara Brösarps backar. Vi har varit där flera gånger. För ungefär 10 år sedan ihop med Mjuka dockan Jenny. Nu på senare år ihop med Peggy. Jenny har förresten fått sitt namn efter en psykolog som Karl Oskar Djurius ett tag hängde ihop med. Hon hade på den tiden nästan alltid en lila plastjacka.