Sallad på rester

Det är dyrt att leva. Torsdagen den 19 januari är det bara 100 kronor kvar på mitt konto. Men på fredag blir det påfyllning. Det vet jag. Då kommer pensionen. På grund av att den ena kroppshalvan inte funkar på samma sätt som den högra halvan gör, har jag blivit tvungen att förtidspensionera mig. Men det hindrar inte från att berätta för eventuella läsare om vad jag har för mig om dagarna.

Mat är något som blivit dyrt. Via tidningen 8 sidor som förmedlar nyheter på betydligt lättare svenska än den jag skriver här och nu fick jag en länk till en hemsida som heter Portionen under tian. Där hittade jag ett recept där pasta serveras tillsammans med vita bönor, ajvar relish och stekt aubergine. Det smakade gott. Resterna av auberginen fräste jag igår tillsammans med strimlad paprika och en burk kronärtskocka som jag fann i skafferiet. När detta hade kallnat blandade jag ner detta tillsammans med kokt kall pasta och en burk tonfisk. Sedan gjorde jag en vinägrett som smaksattes med rosmarin. Här gäller det att ta vara på allt. Värre blir det med burken med ajvar. Den är ju så speciell. Dessutom har den där röda röran en förmåga att fort bli möglig.

Snön håller på att regna bort. Men det lär nog dröja innan den smält bort så pass mycket att jag åter kan ta mig in till sjukgymnastiken. Mina muskler har stelnat till rejält under veckorna med vinterväder. Och frågan är i sin tur den om sjukgymnastiken sedan har tid med mig. Senast jag ringde var strax innan jul - och då var det precis att de lyckades få in en tid. Men det är inte bara vården som blivit sämre sedan vi fick nya regimer i landet. Hälsokost stänger nu i månadsskiftet - och det verkar också som om butiken som säljer leksaker går samma väg. Snart ser väl samhällena här ut på samma sätt som de samhällen jag såg som barn i TV när Ville, Valle och Viktor huserade där. Det finns plötsligt ingen service - och därför heller inget folk i husen. Och då stannar heller inga tåg och bussar. De som behärskar den moderna tekniken blir väl de som klarar sig bäst.

Det är dyrt att leva. Men säkert också lika dyrt att dö. När man sedan inte längre finns vill plötsligt den som ska begrava mig ha en massa stålar. Men om det vid detta tillfälle också endast finns 100 kronor kvar på mitt konto, så får väl prästen frakta liket till närmsta soptipp.

Tillbaka till Sjumilaskogen

 Tillbaka till Sjumilaskogen efter figurer av A. A. Milne (2006)

80 år efter det att figuren Nalle Puh skapades dyker det plötsligt upp en ny bok om Nalle Puh och hans vänner. Förväntningarna är höga. Vi som läst Milnes tidigare berättelser om björnen med mycket liten hjärna vet hur det slutade. Ugglans hus hade blåst ner och Nasse hade gjort en toppenbragd och räddat honom. Ugglan hade då fått ta över Christoffer Robins hus. Christoffer Robin flyttar då bort från Nalle Puhs värld. Själva händelsen med Ugglans hus suddas vid. Men nu är det så att Nalle Puh och Nasse flyttat ihop och Ugglan övertagit Nasses hus. Här det plötsligt något som inte stämmer.

I boken får jag snart upptäcka ytterligare saker som inte stämmer. För det första verkar det som om alla djuren blivit på något sätt klokare nu när Christoffer Robin anländer med sin cykel. Flera av dem visar att de kan både läsa och skriva, även om själva stavningen inte är särskilt korrekt. För det andra så är de äventyr de är med om inte riktigt av den sort som tidigare utspelades i dessa miljöer och där de medverkandes fantasier och föreställningar om saker blir det som styr, ungefär som när ett barn upptäcker något nytt, men inte riktigt vet vad det är. Ett nytt djur dyker upp i handlingen och en skola startar utan något vidare resultat. Kapitlet om cricketmatchen hade de kunnat stryka helt och hållet, med tanke på att detta enbart tråkar ut mig. 

Och om Milnes originalverk om Nalle Puh slutar på 1920-talet, så verkar det som om den som tagit över flyttat handlingen cirka 25 år senare. Jag tänker främst på den grammofon som Christoffer Robin blivit ägare till. Om handlingen skulle ta vid där den förra boken slutade, så hade sångare som Ernst Rolf och Hilmer Borgeling varit lämpliga att lägga på skivtallriken. Men nu är det istället några tidiga hits med Owe Thörnqvist som ljuder. En rejäl miss, anser jag som har god koll på när olika låtar gällde. Med andra ord vill jag vända tummen ner för den nya Nalle Puh, men också ge uppföljaren Världens bästa björn en chans.

BETYG: 3

Historien om liket under den blå traktorn

För många år sedan låg här en grävmaskinsfirma. Och i utkanten av den fanns en blå traktor. En gång gick en man förbi. Han såg något. Det var en man. Och han låg under den blå traktorn. Man kunde se delar av en overall. Man kunde också se ett par svarta skor. Men något ansikte såg man inte. Eftersom det just där fanns en rostig tunna och skymde sikten. Mannen gick hem till sin familj och berättade om vad han hade sett. Och snart växte det fram en ny berättelse. En om ett lik under den blå traktorn i utkanten av där det på den tiden låg en grävmaskinsfirma. Men det kunde ju lika gärna ha varit en livs levande mekaniker som höll på att skruva och greja med en trasig motor.

Uppochner

 

Som tonåring fick jag på en av lektionerna i biologi höra att allt det som ögat ser är först vänt uppochner. Hjärnan ger i sin tur en signal, så att föremålen vi tittar på blir rättvända. Men om det vi ser i själva verket bara är en omkodning av verkligheten. I så fall så sitter jag i taket och skriver denna text. Det som gör att varken jag eller datorn ramlar ner i det golv som då skulle vara tak är gravitationen. Men så långt kom nog inte den auktoritära rektorn som vikarierat för läraren vi hade i bilogi när han undervisade om ögat och dess anatomi. Gravitation är nog mera fysik. Fotot på Tygelsjö kyrka utanför Malmö har jag med ett hjälp av program i datorn själv vänt uppochner. Ni som besöker den om söndagarna och firar högmässa kan lugnt fortsätta med det.

Den rysliga historien om en gumma utan huvud

Inte långt ifrån där jag bor finns en landsväg och den vägen leder ner till ett rött hus med säregna fönsterluckor. Det har funnits en gång en veranda. Men den har idag murknat sönder. Landsvägen i sin tur delar sig där åt två olika håll. Och det var på den del som går åt höger som det en gång hände något. En man kom åkande på en moped. Han skulle till jobbet. Och just där vid det gamla huset kom det en gråklädd gumma. Hon bar något under armarna. Hon bar något runt. Men när man kom henne riktigt nära så såg man att hon bar på sitt eget huvud. Hon hade nämligen blivit halshuggen för flera hundra år sedan. Nu går gumman upp och sätter sig på verandan. Där finns ett gammalt trädgårdsbord - och på detta rullar hon sitt huvud fram och tillbaka. Inte konstigt att mannen som åkte moped blev vit i ansiktet när han anländer till jobbet sitt. Det här är ytterligare en av alla de historier som jag fått höra av katten med de båda ansiktena.

Jag vände Pelle Karlsson uppochner

Lördag. Tjugondag Knut kör julen ut och Herren Gud kör vintern in. Det snöar. Jag går ut och kollar hur pass många av mina grannar som tagit bort julen. Det är nästan alla. Hon den fläskiga som jobbar där man tillverkar fönster och som dessutom ser tio år äldre ut än vad hon i själva verket är, har ännu inte plockat bort sin elektriska ljusstake. Den lyser. Däremot den korta julfantasten i lägenheten bredvid är i full fart med att plocka undan både tomtar och julgran. Den unga tjejen som bor snett emot mig vill ännu ha kvar sin stjärna. Den lyser. Istället för att plocka undan julen, så väljer hon att sätta ribbor på sina fönster. Längre bort är det ännu fler som valt att ha julen kvar.

Söndag. Det föll duggregn ovanpå snön. På sina håll är det besvärligt att ta sig fram. Det säger också Fru Viktigpetter. Hon har precis varit i miljöhuset. Hon stör sig på stjärnan som lyser hos den unga tjejen, men är samtidigt glad åt att fläskberget som bor nära miljöhuset har röjt undan sin ljusstake. Det sägs att en knutgubbe kommer på besök om man har julen kvar efter Knut. Han kommer med både sjukdom och med missväxt. Tur att jag städade undan eländet innan nyår. Och jag tänker inte plocka fram julen igen.

Måndag. Så kom det stora snöovädret. Klockan var långt över ett på eftermiddagen innan plogbilen kom. Jag fick pulsa i jättedjup snö. Idag blev det pasta med röda linser, oliver och soltorkade tomater. Det är ett nytt recept som jag provar. Tur att det finns tre burkar Nocco i kylen, så att man orkar med. Jag dricker åtminstone en av dem. Jag har redan blivit väckt två gånger under min vilostund. Först av snöplogen. Sedan av militära flygplan. Förbannade krig som vi måste förbereda oss för. Det är därför som det inte finns någon ölkorv på ICA. Terapeuten jag berättade om för en tid sedan har fortfarande sin adventsstjärna tänd. Här är man inte rädd för någon knutgubbe. Och ute på parkeringen hörs ljudet av när någon sågar sönder sin julgran.

Tisdag. 18 grader kallt i morse. Jag besöker byns second hand. Tittar bland böckerna. Det är mest skräp i hyllorna nuförtiden. Tittar bland skivorna. Pelle Karlssons nuna stirrar på mig. Jag placerar honom längst bak och vänder dessutom konvoluten uppochner. Längst fram placerar jag istället Jan Malmsjö och hans Halleluja. Bara för att visa att just den skivan håller på att bli mer vanlig än den med Pelle. Jag träffar en bekant. Han har heller inte hittat något. Vi pratar om Pugh Rogefeldt och hans debutalbum. Men vem är det som spelar gitarr på skivan? Ingen av oss kan komma på namnet. Kan det vara Jojje Wadenius? Och är det inte Loffe som sitter bakom trummorna? Min bekant har städat undan julen. Det tog inte lång tid, säger han. Och det var också han som sågade sönder granen. Idag blev det pasta med lövbiff i tomatsås. Jag hittade en förpackning biff för under 40 kronor. Tur att det finns något som är billigt i dessa dyra tider.

Och terapeuten har röjt undan adventsstjärnan. Blev knutgubben för besvärlig?

Snö är otäckt

Snö är otäckt. Den klibbar sig fast under sulorna. Ja, för dem som har skor. Konrad Kanin har det inte. Inte heller lammet med den randiga baddräkten. Jag har inte döpt honom än. Det är bara den lilla grå kaninen som brukar klättra upp på Emelies huvud varje gång som hon säger något dumt som fått ett namn. Konrad. Men varken dockor eller djur tycker om snö. Den är så otäckt kall och klibbig. Och igår kom det hur mycket som helst. Men det är först idag som man ser gruset i gångarna. Ja, de där stenarna som de strör ut när det har snöat är också något som är besvärligt. Det fastnar under skorna och så är golvet snart fullt av sten. Men det är inte bara stenar som kommer in. Igår fick vi besök av en kung som dog för flera hundra år sedan. Han hade rymt från en av skolans historieböcker. Men jag lyckades trolla tillbaka honom dit. Nej, nu orkar du nog inte läsa mer, tror jag.

Scanisaurus

 

På Ifötorget i Bromölla kan du se dessa båda skräcködlor. De står i Europas största fontän av stengods, vilken invigdes sent på hösten 1971. Konstnärens namn är Gunnar Nylund. Scanisaurus kallar han verket. Dessa ödlor kanske en gång för miljoner år sedan låg på lur utanför Ivön: En plats dit vi inte kunde ta oss den dag då fotot togs, eftersom det hade blivit något fel på färjan.

Halleluja på dig, Janne!

Det finns en second hand i närheten av där jag bor. Förr - det var på den tiden då vintern ännu inte hade beslutat sig för att stanna och göra gatorna vita och besvärliga - brukade jag besöka den om lördagarna. Det är främst böckerna som lockar. Ibland hittar jag något av intresse. Men det verkar som om Kung Girighet regerar i denna by. Istället för att skänka så att pengarna för den sålda varan går till välgörande ändamål - i det här fallet barn i tredje världen, så försöker den som tröttnat på föremålet istället via datorn sälja den kanske till någon som bor i Kiruna. Det är därför som jag inte kan göra lika många fynd som jag kunde för 20 år sedan.

Det finns också en trend att när man besöker en second hand så ska man in på skivavdelningen och leta fram alla exemplar av den gröna skivan med Pelle Karlsson och ställa dem längst fram i backarna. Ja, den trenden har också hittat hit. Och jag kan säga dig att vi har två exemplar av denna här. Det finns säkert fler av dem inne på lagret.

Men varför skylta med något som man vet låter illa? Jag tycker inte det. Istället så placerar jag samtliga Ingmar Nordströms saxpartyn i nummerordning. Det är mycket roligare. Och när jag ändå är inne på den vägen fortsätter jag med Flamingokvintetten så att deras också hamnar i nummerföljd. Samma sak då med alla Schytts Hålligång och Vikingarnas Kramgoa låtar. Och då upptäcker jag att det finns en skiva som butiken har hela tre exemplar av, nämligen den där Jan Malmsjö sjunger Halleluja. Man kanske skulle fronta med den istället, så att ovänner av Pelle Karlsson ser att deras hatobjekt inte är den vanligaste skivan. Åtminstone inte här där jag bor.

Berättelsen om barnskelettet i kakelugnen

Onsdagen den 3 januari fick du höra berättelsen om hur Gubben Ljung klev upp ur graven och slog ihjäl sin hustru. Detta på grund av att dottern fött ett oäkta barn. Nu hade jag tänkt fortsätta denna rysliga historia, genom att berätta om vad som hände med dottern och barnet. Men i så fall måste jag först be dig som läser att flytta tillbaka till lördagen den 30 december anno 2023. För just då berättar jag om en familj som bodde i Gubben Ljungs stuga och där deras gosse plötsligt försvann, för att sedan återfinnas under en gran.

Nu var det så att gossens pappa hyrde stugan av en snål bonde. Hyran skulle betalas dagen därpå. Men så fattades det 500 kronor. Och enda lösningen tyckte pappan var att tända eld på huset och sedan starta bilen och ta till flykten. Ja, huset brann och familjen på väg mot andra mål. Brandkåren kom. Men lite försent. Det enda som blev kvar var just kakelugnen med skorstenen där Gubben Ljungs käring låg. Och inne i kakelugnen fann man ett barnskelett. Gubben Ljung hade murat in barnet. 

Men vad hände då med dottern? Polisen var också på plats för att undersöka platsen. Och när då en av poliserna gick in i uthuset fann de en låda där locket av fastspikat. Men polisen fann en kofot och med den bräckte han loss locket och fann där ett lik. Det var Gubben Ljungs dotter.

Men kan man arrestera någon som gjort sitt brott medan han ännu var död? Ja, detta funderar nog de som bor i byn än idag. Inte torparen som grävde ner sin lugnande medicin i hagen där korna gick. Nej, han är idag lika mycket död som korna. Men jag gör det. Jag som fick höra den av katten med dubbla ansikten. Och den är på riktigt.

Folk och rövare i Kamomilla stad

 Folk och rövare i Kamomilla stad av Thorbjörn Egner (1955)

BARNBOK: Folk och rövare i Kamomilla stad är en bok som hos oss hamnat lite vid sidan av ett annat av Thorbjörn Egners verk, nämligen Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen. En orsak till detta är visorna. Vi kan bara melodin till en endaste av dem - och den har vi lärt oss via något för genren så ovanligt som ett punkband. Det var Cederlundaren som en gång hade denna skiva.

När jag läser om livet i Kamomilla stad tänker jag på ett barns lek. Barnet har radat upp figurer. Deras hus är gjorda av tomma glassburkar. Det hade eventuellt kunnat förekomma bilar på gatorna. Det brukar det ju när barnen leker stad. Men här tycks detta fortskaffningsmedel vara strängeligen förbjudet. Istället går här en spårvagn som är alldeles gratis att åka med. 

Livet i Kamomilla hade kunnat vara lugnt och fridfullt om det inte vore för de tre rövarna. Dessa så kallat sämre karaktärer är det som gör att boken blir värd att läsa. Det blir liksom lite mer spännande. Vi är med när rövarna hämtar mat åt sig själva och sitt lejon, men också när de lånar stadens spårvagn. Vi är också med när de rövar bort tant Sofia och även när de rövar tillbaka henne. Vi är också med när de blir haffade och hamnar i häkte, men också när de gör en stor bragd att hela deras syndaregister blir förlåtet, Kanske författaren vill med det att jag ska upptäcka att det i varje kriminell finns någon slags god sida. Men i så fall köper jag det inte. Men barnet som leker stad kanske innerst inne tycker om de figurer som de gjort elaka och vill därför plocka fram en bättre sida hos dem, så att leken kan få ett lyckligt slut.

BETYG: 3

Sagan om de mystiska fotspåren

En vinterdag i samband med att Habbe skulle ut i vedboden upptäckte han att det var fotspår i snön. Det var inte från något djur. Så stora fötter har de sällan. Och skulle de ha det, så såg spåren allt för annorlunda ut. Det var heller inga spår från en människa med skor. De liknade ett barns fötter. Men det konstiga med dem var att de var barfota. Och med tanke på hur kall snö brukar vara så är det ingen som går ut frivilligt utan skor. Spåren slutade dessutom vid stenröset. Tittade man över på andra sidan så fanns det inga där. Och inte heller fanns där någon dörr dit spåren kunde ha lett vidare. Måste ha varit spöken, tänkte Habbe samtidigt som han bar in veden.

Har terapeuter fyra händer?

Vad tänker en människa på när hon ligger på en brits för att ta emot en behandling? Inte på att hon ska bli bra i sin kropp. Om det är någon som sätter tro till något som vetenskapen inte kan bevisa, så är det i så fall den som är ett verktyg för detta.

Inte heller på terapeuten. Det är inte säkert att hon och jag skulle fungera som par. Visst ser hon bra ut. Men jag tycker att hon verkar alldeles för olika jämfört med mig.

Händerna rör vid mina fötter. Jag känner dem mer än vanligt. Terapeuten ber mig slappna av. Men det är inte henne jag tänker på. Nej, istället börjar jag tänka på skolkamrater från 40 år tillbaka. En av dessa skymde alltid filmduken när det var SO. Men bara på fredagar. Då hade vi ett annat klassrum. Tjejen hade långt ljust hår. Precis som terapeuten.

Hennes händer vandrar vidare mot knäna. Även här känns det mer än vanligt. Håller jag på att få tillbaka känseln på samma sätt som den var före stroken? I så fall är det ett gott tecken. Men jag tror känseln mer beror på att jag plötsligt börjat tänka på någon annan. En tjej som satt alldeles bakom mig när jag gick i gymnasiet. Distribution och kontor hette programmet. Lite märkligt är att samtidigt som händerna är mot mina kän, så känner jag att de samtidigt finns runt fötterna. Har terapeuter fler händer än oss lite mer vanliga människor?

I alla fall hinner jag söka mig vidare till mina år på folkhögskola innan hon är färdig med mig. Det är svårt att stiga upp från en brits när man väl har somnat på den. Och plånboken? Ja, den är från med idag 700 kronor fattigare.

Moln

 

Idag när vädret är kallt och mulet bjuder jag på en bild som togs sommaren 2013. Jag befinner mig då utanför pappersbruket i Östanå. Just där finns ett moln som liknar tonarmen till en grammofon. Det där mörka längst fram är själva nålen. Det var förresten Mjuka dockan Jenny som bad mig ta bilden. Hon ville nämligen visa alla andra hur Gud ser ut. Och om detta är Gud - i så fall är det mörka där nere en massa vrede som vill ut. Regn hade en vetenskapsman sagt. Och han kan ju lika gärna ha rätt i det här.

En väldig massa nior

Vilken är den absolut första respektive sista siffran som finns? Det är i alla fall inte noll. För den siffran är precis i mitten. Det säger Cederlundaren, som till skillnad från oss som bor i dockhuset råkar vara boklärd.

Och varför undrar jag då det. Jo, för att i källaren finns det en dörr som ingen har vågat öppna på hur länge som helst. Det finns kanske något farligt där. Kanske utrymmet bakom vimlar av alla ord och siffror som finns. Jag minns i alla fall en saga om när Mumintrollets hus plötsligt invaderades av utländska ord. De hade blivit levande. Och med tanke på att alla ord och siffror som finns även omfattar de svenska, så skulle det i så fall bli ännu fler än vad det var hos Mumintrollet. 

Och den första respektive sista siffran lär ju innehålla så många nior att det tar både månader och år innan man räknat klart dem.

Sagan om när kon blev berusad på torparens medicin

Torparen hade varit hos doktorn och fått lugnande medicin. Men han mådde så dåligt av den att hans hustru beslöt sig för att gräva ner den i beteshagen där grannens kor gick omkring. Tydligen var detta inte bra. För när det regnade och detta riktigt rejält sög grässtråna åt sig den utspädda medicinen, vilket sedan gjorde att grannens kor blev galna. Snart hade de lyckats med bedriften att sönder stängslet.

En tidig morgon när jag endast var två år gammal hördes ett skrapande ljud mot köksfönstren. Sedan hördes ett råmande. Och när jag tittade bort såg jag ett stort kohuvud som stirrade in. Så länge den stod där var det ingen som vågade gå ut. Och bonden i sin tur han begrep ingenting.

Ask och Embla

 

Ask och Embla var de första människorna enligt den nordiska mytologin. De sägs vara två trädstammar som plötsligt fick liv och blev förfäderna till vi. Embla är det samma som alm. På torget i Sölvesborg står Stig Blombergs skulptur över hur Nordens första människor kunde ha sett ut. Bilden togs sent på våren 2017. Ett stort skutt åt vänster finns stadens kyrka. Där är läran annorlunda. Där talas om Adam och Eva och den frukt som ledde till att hela mänskligheten föll i synd och med det dog bort från det väsen som vi kallar Gud.

Tajta byxbakar och läskiga krokodiler

Du kanske också tittade på TV i tisdags och såg krönikan över vad som hände 1974. Jag såg den i alla fall. Men tänk ändå så lite en människa minns av det förgångna. Jag var visserligen inte äldre än fem år då. Men jag borde ändå minnas mer av vad jag där såg och hörde.

I Waterloo Napoleon fick ge sig, sjöng ABBA. Men något som förvånade mig var att låtarna som skulle tävla i Melodifestivalen först presenterades av en helt annan artist i ett helt annat program. Och genast är det en och annan som är mycket äldre än mig som ropar att det är artisten och inte låten som tävlar. I alla fall fick jag chansen att höra en snutt av sånggruppen Ajax tolkning av Waterloo. Men någon känsla av en hit som ska hamna på flertalet av Europas listor får jag inte. Nej, vinsten berodde nog på som somliga äldre än mig säger på kläderna och på ABBA själva. Själv var jag inget fan av den gruppen. Jag tyckte till och med att deras scenkläder var ganska så fula.

Det där programmet där Ajax framförde den där låten var förresten samma program som lanserade Drutten och Krokodilen. Jag minns än idag hur läskig den där krokodilen var i mina ögon. Framför allt då hans stora gap. För att inte tala om hans skrovliga röst. Det var Sten Carlberg som gestaltade den. Och varje gång som krokodilen sjöng började jag gråta. 

Skrattade gjorde jag däremot när sångerskan Lapp-Lisa dog. Hennes sång Barnatro var tillsammans med Schytts brottarhit om att det bultar och det bankar de riktigt stora hatobjekten bland musiken i radion. Men inte blev det tyst om henne för det. Nej, radions önskeprogram fortsatte att plåga mig med denna låt som jag trodde var en elak visa om barn.

Då och då visas helt vanliga människor. Jag känner plötsligt igen både hur hår och kläder kunde vara då. Byxor som kunde vara tajta upptill och vida nertill och att män kunde ha långt hår. Egentligen borde jag också minnas kupongerna som man fick lämna fram för att kunna tanka bensin. Har ett svagt minne av att jag sedan fick leka med de som var kvar när dessa plötsligt togs ur bruk. Vi hade på den tiden långt till affärer och var med det beroende av en bil. På den tiden en röd Volkswagen bubbla.

Besök

Det är inte bara djur från gamla naturprogram i TV som dyker upp i källaren hos oss. I förrgår hade vi dels fått besök av Herr Clintlock. Han är en bekant till Nya Kläder och ursprungligen även han en fantasi hos dockan Emelie. Men när man pratar mycket om något som egentligen inte finns, så blir det snart levande. I all fall så satt han som vanligt med tvättkorgen över sig. Emelie säger att man gör så i England.

Men det var inte bara han som var hos oss. Ur ett seriealbum rymde plötsligt Professor Kalkyl och satt i en av fåtöljerna. Vilken tur att ingen hade blandat ihop rollerna för gamla respektive nya Peggy. Så den här gången kunde jag allt trolla bort dem båda två. 

Historien om vad som hände Gubben Ljungs kärring

Senast berättade jag om ett torp i skogen. Det var där som man trodde en pojke försvann. Men i själva verket så hade han gömt sig under en gran. Nu ska jag berätta om samma hus och om vem som bodde där tidigare. Det var Gubben Ljung. Han var en riktig suput. En dag drack han så mycket att han somnade in och dog. Men tror du att kärringen i huset fick frid för det?

Svarade du ja på min fråga så svarade du i så fall fel. Sju år senare klev Gubben Ljung upp ur sin grav och slog ihjäl sin hustru med spiskroken. Det var nämligen så att dottern hade fött ett oäkta barn. Och det ryktet hade nått ner i dödsriket. Och det var därför som Gubben Ljung hade klivit upp. Och det var därför också som han slog ihjäl sin hustru.

Sedan släpade han upp henne på vinden, öppnade en lucka i taket och stoppade ner henne i skorstenen. Denna rysliga historia berättade Habbe ofta för sina barn i samband med att det var måltid. Och ett av barnen berättade den i sin tur för Böss. Böss var förresten en katt med två ansikten. Och det var genom honom som jag fick höra den. Och det är genom mig som du i sin tur kan sprida den vidare.

Regnväder och kalhygge

Jag minns en kall och regnig sommar. Många runt omkring mig trodde först att den skulle bli lika torr och het som den som var 2018. Juni månad började i alla fall så. I samband med att jag skulle fylla 54 besökte vi en park. Och i den parken brukar det gå djur. När jag klev ur bilen trodde jag att kommunen hade plockat bort alla djur. Men så ser jag plötsligt en gris som ligger i skuggan för att svalka sig. Sedan hör jag ljudet av ett får. Det är särskilt ett som brukar ge ljud ifrån sig. Han har böjda horn och en extremt skrovlig röst. Det är just honom jag hör. Även hönsen verkar slöa.

Men så plötsligt vänder allt och blir förändrat. Ena dagen promenerar jag till ICA för att köpa fikabröd. Det är varmt ute. Jag behöver ingen jacka. De gräver i gatan. Jag måste ta en omväg. Dagen därpå blir det plötsligt kallt. Och det är just då i samband med att jag passerar förbi grävmaskinen som det händer. Min ena fot domnar. Så även min ena hand. Vårdcentralen har inte tid att ta emot mig förrän nästa dag. Dessutom strax innan de stänger. Jag skickas vidare till akuten. Måste genast dit dagen därpå. Alla läkare verkar stressade - och den medicin jag ska ha går inte att hämta ut förrän dagen därpå. Och då är det plötsligt försent. Stroken har kommit och jag kommer aldrig mer fungera som tidigare. 

I närheten av där jag bor finns ett trevligt strövområde. Man kan promenera in i det från två olika håll. Där finns bland annat en stor sten. Ett minne från istiden. Så plötsligt kommer motorsågarna och tar bort ett stort stycke. Skogen ska plötsligt ge plats åt nya industrier. I den här kommunen tycks man skita i både natur och klimat. Men mycket är fortfarande som det ska. Dagen innan nyårsafton möter jag flera människor som vill passa på att njuta av naturen medan vädret är bra. Idag regnar det igen och är kallt.

Muskler som inte fungerar som de ska måste ha motion. Jag börjar gå på sjukgymnastik. Men så helt plötsligt finns inga tider kvar. Det är fler som behöver komma till. Dessutom har vårdcentralen sagt upp en del personal. Allt för att spara pengar. Jag märker att kroppen redan börjar må sämre. Men det bryr sig inte de som bestämmer om ett minsta dugg. Huvudsaken är att de kan spara pengar för att den vägen kunna höja sina löner.

Jag förstår mig inte på den nya tekniken. Och det tycks det vara fler som inte gör. Damen som ger mig fotvård tyckte att det var bättre förr när man inte via sociala medier kunde kontrollera varandra så gott som varje timma. Själv är jag inte med där. Och det är jag bara glad för.

Du som besöker den här bloggen vet nog att Peggy och hennes dockkompisar råkade öppna ett paket adresserat till någon som heter David. Det är allt jag det. Davidsson råkar vara mitt efternamn - och med tanke på att Tomten blivit en aning senil vid det här laget är det lätt hänt att han skriver fel. Men det är inte säkert att jag kommer att läsa Skärkarlsliv. Strindberg tillhör mer det som var jag för 30 år sedan. Nu är det 2024 och jag ska fylla 55. Tänk vad tiden ändå går.

Dinos Pappa

 

Det här var nog den ruskigaste dinosaurien som jag kunde hitta bland bilderna i vårt arkiv. Sommaren 2013 tog vi en tur till Borås Djurpark. Och just där fann vi en avdelning med modeller av de ödlor som för flera miljoner år sedan härjade på den här planeten. Kan det möjligen ha varit istiden som gjorde att dessa varelser inte kunde överleva? Maten tog med det slut för de som åt växter, medan de arter som åt animalisk föda fick äta upp varandra, så att det slutligen bara fanns en endaste kvar. En som fick dö av svält. Men benranglen efter dem finns kvar. Och det är dessa som gör att vi idag vet att sådana monster en gång vandrat omkring. Kanske just där som Borås Djurpark ligger idag.