Jag minns en kall och regnig sommar. Många runt omkring mig trodde först att den skulle bli lika torr och het som den som var 2018. Juni månad började i alla fall så. I samband med att jag skulle fylla 54 besökte vi en park. Och i den parken brukar det gå djur. När jag klev ur bilen trodde jag att kommunen hade plockat bort alla djur. Men så ser jag plötsligt en gris som ligger i skuggan för att svalka sig. Sedan hör jag ljudet av ett får. Det är särskilt ett som brukar ge ljud ifrån sig. Han har böjda horn och en extremt skrovlig röst. Det är just honom jag hör. Även hönsen verkar slöa.
Men så plötsligt vänder allt och blir förändrat. Ena dagen promenerar jag till ICA för att köpa fikabröd. Det är varmt ute. Jag behöver ingen jacka. De gräver i gatan. Jag måste ta en omväg. Dagen därpå blir det plötsligt kallt. Och det är just då i samband med att jag passerar förbi grävmaskinen som det händer. Min ena fot domnar. Så även min ena hand. Vårdcentralen har inte tid att ta emot mig förrän nästa dag. Dessutom strax innan de stänger. Jag skickas vidare till akuten. Måste genast dit dagen därpå. Alla läkare verkar stressade - och den medicin jag ska ha går inte att hämta ut förrän dagen därpå. Och då är det plötsligt försent. Stroken har kommit och jag kommer aldrig mer fungera som tidigare.
I närheten av där jag bor finns ett trevligt strövområde. Man kan promenera in i det från två olika håll. Där finns bland annat en stor sten. Ett minne från istiden. Så plötsligt kommer motorsågarna och tar bort ett stort stycke. Skogen ska plötsligt ge plats åt nya industrier. I den här kommunen tycks man skita i både natur och klimat. Men mycket är fortfarande som det ska. Dagen innan nyårsafton möter jag flera människor som vill passa på att njuta av naturen medan vädret är bra. Idag regnar det igen och är kallt.
Muskler som inte fungerar som de ska måste ha motion. Jag börjar gå på sjukgymnastik. Men så helt plötsligt finns inga tider kvar. Det är fler som behöver komma till. Dessutom har vårdcentralen sagt upp en del personal. Allt för att spara pengar. Jag märker att kroppen redan börjar må sämre. Men det bryr sig inte de som bestämmer om ett minsta dugg. Huvudsaken är att de kan spara pengar för att den vägen kunna höja sina löner.
Jag förstår mig inte på den nya tekniken. Och det tycks det vara fler som inte gör. Damen som ger mig fotvård tyckte att det var bättre förr när man inte via sociala medier kunde kontrollera varandra så gott som varje timma. Själv är jag inte med där. Och det är jag bara glad för.
Du som besöker den här bloggen vet nog att Peggy och hennes dockkompisar råkade öppna ett paket adresserat till någon som heter David. Det är allt jag det. Davidsson råkar vara mitt efternamn - och med tanke på att Tomten blivit en aning senil vid det här laget är det lätt hänt att han skriver fel. Men det är inte säkert att jag kommer att läsa Skärkarlsliv. Strindberg tillhör mer det som var jag för 30 år sedan. Nu är det 2024 och jag ska fylla 55. Tänk vad tiden ändå går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar