Vad tänker en människa på när hon ligger på en brits för att ta emot en behandling? Inte på att hon ska bli bra i sin kropp. Om det är någon som sätter tro till något som vetenskapen inte kan bevisa, så är det i så fall den som är ett verktyg för detta.
Inte heller på terapeuten. Det är inte säkert att hon och jag skulle fungera som par. Visst ser hon bra ut. Men jag tycker att hon verkar alldeles för olika jämfört med mig.
Händerna rör vid mina fötter. Jag känner dem mer än vanligt. Terapeuten ber mig slappna av. Men det är inte henne jag tänker på. Nej, istället börjar jag tänka på skolkamrater från 40 år tillbaka. En av dessa skymde alltid filmduken när det var SO. Men bara på fredagar. Då hade vi ett annat klassrum. Tjejen hade långt ljust hår. Precis som terapeuten.
Hennes händer vandrar vidare mot knäna. Även här känns det mer än vanligt. Håller jag på att få tillbaka känseln på samma sätt som den var före stroken? I så fall är det ett gott tecken. Men jag tror känseln mer beror på att jag plötsligt börjat tänka på någon annan. En tjej som satt alldeles bakom mig när jag gick i gymnasiet. Distribution och kontor hette programmet. Lite märkligt är att samtidigt som händerna är mot mina kän, så känner jag att de samtidigt finns runt fötterna. Har terapeuter fler händer än oss lite mer vanliga människor?
I alla fall hinner jag söka mig vidare till mina år på folkhögskola innan hon är färdig med mig. Det är svårt att stiga upp från en brits när man väl har somnat på den. Och plånboken? Ja, den är från med idag 700 kronor fattigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar